LIFVSLEDA LYRICS

1. I fjärran jord begrafvd

Jag river upp ett gammalt sår
och strör salt i det
En ilning från en svunnen tid,
en rysning af välbehag

Desto djupare ni skär
desto vackrare
uppenbarar
sig riket nedanför

Jag krossar den illusion
som en gång var ett mänskligt lif
Edra läppar äro kalla,
och så är även isen
som omsluter mitt hjärta

Tiden äro kommen
Likt ett dofvt eko från tomma rum
Att vara ett med jorden,
och maskarna,
och en förmultnad kista

Afvskild från frände
Till marken fallen
Till stoft åter blifva
Rasande flammor,
och förkolnad aska

Jag har lämnat din kropp därhän
I fjärran jord begrafvd

2. Det besegrade lifvet

Mörkret sänker sig kompakt,
ur ett fuktdrypande skimmer,
öfver öde fält,
emellan granskog tät
Totaliteten penetrerar lifvets port
Det som brann, skall åter brinna

Jag tände ett bål,
och brände mig själv därpå
Jag slet mina kedjor
För alltid i döden tillgifven
Jag besegrade lifvet
och vad därtill mig gifvits

Skär upp mig, och förlös
min själ, frigör det pulserande heta
Rispa ditt namn i min hud,
och förgör mitt kött

Skymningstid, nattens tillbedjande lugn
Sinnen förenas i en symbios,
af urkraft och svartaste magi
Och i gryningen dansar dimman igen

3. Intet

Jag är blott en skugga
Som du inte kan se, men känna
likt en sten i ditt hjärta, som
askan af en eld som aldrig brunnit,
som aldrig brunnit

Jag släcker inget ljus
Ty det har aldrig lyst
Jag lämnar inget spår
Ty jag har aldrig lefvt

Jag är allt du någonsin önskat,
Men ingenting du kommer att få vidröra
Jag är blott ett järtecken
af något som inte är, och aldrig blir,
som aldrig blir

Skär upp mig
Jag slutar aldrig blöda
Kväv min eld
Jag slutar aldrig brinna
Sota mina ögon
Jag slutar aldrig se
Släck mitt hopp
Jag slutar aldrig känna

Som ett jättelikt tomrum
Är jag allt och ingenting
på samma gång allenast,
och du kan inget göra

Jag ger mig inte af
Ty jag har aldrig varit här

4. Afvgrundsande

Jag är vackrast,
när jag inte längre kan beskådas,
när den fuktiga jorden,
betäcker mitt ärjade anlete,
när min förtvinade kropp,
är blott benrester under jord

Jag stirrade ner i afvgrunden
och afvgrunden stirrade tillbaka
Öga för öga, och
sinnen för sinnen

Afvgrundsande,
väsende af glimrande mörker,
en sinnebild af naturens kraft,
förborgad kraft,
af död; måhända af natt,
men absolut af död

Låt mig falla
Låt mig falla ner
Låt mig falla handlöst ner

Du är vackrast,
När du vänder ditt ansikte mot jorden,
När dina andetag,
atrofierar i den kalla luften

Du är vackrast,
När du målar ditt ansikte med aska

När din själ är min,
och vanmakten, och härligheten

Följ mig
Följ mig ner
Följ mig i djupet ner

5. Bortgång

Hell!

Att födas är att dö

Hell Döden!
Hylla!

Hädangången
Lägg blommor på din egen graf,
och gå bort.
Gå bort från lifvet,
ock lär dig af döden lefva.

Allt är, men inget existerar
Inget frodas, allt är stilla
Allt är tyst, inget andas
Allt är, hädangånget

Mörkret är min låga,
Döden min eld
Lifvet är blott min aska
som sprids af vindarna
Jag går i grafven
Jag går i Döden

6. Fjättrad

Jag är fjättrad i en sjö
af eld och svafvel
Jag brinner för att renas
Mörka natt, själens dunkla natt

Själens dunkla natt

När världar kolliderar och rasar samman
När allt bryts itu, likt träd i stormens våld
När minnen skär som knivar genom natten
Mörka natt, själens mörka natt

Jag är förbunden med lidandet
i grafvlik tystnad
Jag plågas för att renas
Mörka natt, själens svarta natt

Själens svarta natt

När solen går ner vid slutet af tid och rum
När afvgrunden sluter sitt sköte om mig
När hängifvelsen vilar trygg i evig famn
Mörka natt, själens eviga natt

Må det så ske...Farväl

7. Nedstigning

En skepnad rör sig mellan träden,
på en stig genom skogen,
en vision så kristallklar
Långt, långt ner i djupet
Där skriker tystnaden mitt namn,
där brinner en eld

Nedstigning
Jag är inte ensam
Ingen är ensam,
med ett hjärta som brinner

Jag återvänder dit,
dit till markerna bortom,
dit där allting en gång började
Där ruvar en uråldrig visdom,
tryggt vilande i evighetens barm
Där tystnar forna röster

Nedstigning
Du är inte ensam
Ingen är ensam,
med ett hjärta som blöder

8. Vederkvickelse

Skuggan har lagt sig över dalen
Med eld till vänster
Ett förebud belyst

En upptrampad stig på den frusna jorden
Med is till höger
Och på himlen en gulblek häst

Jag går mot en svalkande
vederkvickelse
Med ljuset i ryggen
och med lätta steg
Från hjärtats djup, till själens rymd
En cirkel innanför en cirkel

Kroppen dras samman,
lemmarna blir som rep
af hänförelse
Fallen, men med vingar som bär

Se mot himmelens svarta järn
Och vad som mig därefter följa

9. Landet bortom skogen

Från ett lif till ett annat
En ny början
Omsluten och flytande
Vilande i en kapsel,
Skör som glas
I ångestkfval, några få sekunder
Genom strupen
Släcker själens törst

Jag faller ner på mina knän
Men inte för att be
Utan för att få känna jorden
Mellan mina fingrar
Och begrafva den sten
Som föll från mitt hjärta

Jag förstörde mig själv
För att göra mig hel
Från en skapelse till en skapare
Kraften var för numinös
För att hålla tillbaka
Du finner mig i landet
Bortom skogen







LIFVSLEDA LYRICS